Fredag 29/9 – Matt Woods, Hannah Aldridge, Marie Danielle och Jetbone.

Köp biljett:

Matt Woods, Hannah Aldridge, Marie Danielle och Jetbone. Fredag 29 sept. kl.20.00, entré 200kr (medlem 150kr)


Matt Woods:

Under uppväxten i östra Tennessee upptäckte Matt Woods legendarer som Kris Kristofferson, Merle Haggard och Johnny Cash via sin fars skivsamling. I tonåren började han och en kamrat skriva egna låtar inspirerade av grungevågen och drömde om att starta ett hårdrocksband. Med åren vände kompositionerna allt mer näsan mot americana och outlaw country med inslag av klassisk rock, inte helt fjärran från Steve Earle.

I 22 år utgick han från Knoxville varifrån han färdades runt hela Tennessee med sin akustiska gitarr och spelade på varenda sylta, bar eller nattklubb han kunde hitta. Vedermödorna gav honom rutinen att behålla en publiks uppmärksamhet och byggde upp intresset hos vanligt folk. Samtidigt har det gett honom många vänner i musikbranschen var han än lägger sin truckerkeps. 2011 släpptes äntligen debuten The Matt Woods Manifesto.

2013 skrev Woods en sorgesam historia om hur en turnerande musikers hela tillvaro successivt rasar ihop av dåligt leverne, försummat äktenskap och tristessen på vägarna. Det krävdes inte särskilt stor slutledningsförmåga för att se det självbiografiska i den texten. Låten – Deadman’s Blues – kom att bli hans signum och blev många musikkritikers favorit, inte minst hos inflytelserika Saving Country Music som utsåg den till årets låt 2013.

Ordet ”real” återkommer ständigt när det gäller den numera Nashville-baserade sångaren, vare sig det används av andra för att beskriva hans musik eller av honom själv för att sätta fingret på var han kommer ifrån. Så pass att han till och med har med det i webadressen till sin egen hemsida, eftersom det finns så många andra artister som delar samma namn. För några år sedan gjorde han till och med en spelning tillsammans med en helt annan Matt Woods!

När den ”äkta” Matt Woods nu besöker Sverige för första gången gör han det med det starka tredje albumet How To Survive i bagaget, om vilket No Depression i fjol skrev: ”Den här graden av uppriktighet och sårbarhet är sällsynt idag, men sett till Woods vilja att överleva med sina känslor intakta kan hans musik mycket väl erbjuda inspiration så det räcker till oss alla.”

Hannah Aldridge:

Med »Gold Rush«, uppföljaren till den uppmärksammade och hyllade debutskivan »Razor Wire« från 2014, befäster Hannah Aldridge sin position som en av de senaste årens absolut mest lovande nya artister och låtskrivare. Hon har undvikt alla de vanliga fällor som låtskrivare annars ofta begår inför sitt andra skivsläpp. Istället för att forcera uppföljaren har hon tagit tid på sig. Hon har också testat och finslipat flera av spåren inför livepublik under sina många turnéer. Redan när hon var i Sverige på sin första turné spelade hon t.ex. titelspåret och »Burning Down Birmingham« från den nya skivan. Det märks. Skivan känns oerhört genomarbetad och välbalanserad. Låtarna inte bara tål upprepade genomlyssningar, de frodas, växer och avslöjar nya detaljer och betydelser efter hand. Melodierna är starka och arrangemangen blir aldrig överlastade men inte heller för likriktade. Varje låt får sin välutmejslade utformning och musikaliskt handlar det om en gitarrdominerad amerikana-rock som hämtar all sin näring från country-, soul- och bluesmyllan i den amerikanska södern.

Den lilla slagsida som den förra skivan hade mot ballader har dessutom rättats till. Utspritt på albumet bjuds vi denna gång på fyra starka uptempo-spår som t.ex. den inledande »Aftermath«, den tunga »I Know Too Much«, singeln »No Heart Left Behind« och den på ytan lite lättsammare »Love Shouldn’t Feel So Bad« där Hannah till och med tillåter sig att ta en rejäl sväng ut i Springsteen-rockens klassiska och radiovänliga marker.

Men överlag är skivan, liksom föregångaren, en mörk historia och inte minst märks detta i de långsamma spåren »I don’t know if this is living or slow motion suicide / there is something about Christmas that makes me blur the line« sjunger Hannah i det melankoliska och ljuvliga titelspåret, en av många höjdpunkter på skivan. Det är fortfarande i ballader som denna som låtskrivandet når de högsta höjderna och albumet är fyllt av denna typ av minnesvärda och talande strofer. Låtarna är inte så mycket berättelser utan mer välskissade ögonblicksbilder och fragment ur ett liv som ständigt tycks vara på väg in en farofylld återvändsgränd. I såväl de bluerockiga »Dark Hearted Woman« och »Lace« som i de stillsammare spåren »The Irony Of Love« och Living On Lonely” präglas stämningen av svårmod, självdestruktivitet och ensamhet. Vi får hoppas att allt inte är så självupplevt som det kan verka. Oavsett vilket är detta ett pärlband av starka sånger där Hannah Aldridges allra största tillgång – den fantastiskt sensuella, starka och soulfyllda rösten – kommer till sin fulla rätt.

Marie Danielle:

”All I remember from that last day is the quiet. He was all rage and bluster for an eternity wrapped in a month. Then he went suddenly calm. Standing in front of me as I sat on the sofa. Then, his hands were around my neck. He pushed me into the fabric of the lush, brown couch. The place where we had lain entwined in softer times. I was submerged. I couldn’t breathe. Couldn’t move, couldn’t push him off. As black engulfed me, I thought, ‘This is how I die.’ At the last moment, he let go. Stood up, then sat down, then laid down next to me on the couch. I caught my breath and ran out of the house.”

Los Angeles-bördiga singer-songwritern Marie Danielles skakande redogörelse här ovan, från dagen hon sånär bragtes om livet av sin egen pojkvän, är rena rama skräckfilmsmanuset. Låten Slave Ships handlar om hur det destruktiva förhållandet blev en ond spiral som till slut kulminerade i ett strypgrepp, sekunder från att få värsta tänkbara utgång.

Att den bästa musiken oftast kommer sprungen ur olycka är nog de flesta av oss ense om. Vissa artister till och med välkomnar lite jävelskap ibland. Låtskrivarstoff. Knappast någon av dem lär dock sukta efter de fasansfulla omständigheter som fick Danielle att äntligen samla mod till sig, resa sig från sitt bås i kontorslandskapet där hon satt och skicka in sina demos till förebilden Simone Felice (ex-The Felice Brothers). Felice blev i sin tur överförtjust i vad han fick höra och duon hade snart tät kontakt tvärs över kontinenten.

Hustler spelades in i Felices studio i Woodstock tillsammans med Danielles vän Christian Wargo (Fleet Foxes) och med gästspel av The Felice Brothers i singeln Soldier. Ut kom 2016 ett briljant debutalbum fyllt av blottande berättelser om livets inte alltid så ljusa sidor, framförda genom hennes halvt viskande sångröst. Låtar som Tinseltown, One Of My Kind, Slave Ships och Conor Oberst-covern White Shoes fångar förvisso lyssnarens öra, men framför allt hjärtat. Det är där och ingen annanstans man placerar var och en av de tio sångerna på Hustler.

2017 ägnar Marie Danielle delvis åt att uppträda i och kring Harrisburg, Pennsylvania, dit hon numera omlokaliserat. Dessutom arbetar hon för fullt med sitt andra album, den här gången tillsammans med Matt Patton som till vardags är basist i Drive-By Truckers och Dexateens. Första smakprovet, singeln ”New Myth”, kommer att släppas under sommaren samtidigt som en hel del spelningar på båda sidor Atlanten ligger i pipeline.

Jetbone:

Sveriges hårdast arbetande rockband!

Sjukt hårt jobbande Jetbone är mitt uppe i sin ”The 200 Tour” som går ut på att hinna med 200 hundra spelningar under 2017. Hur det går har vi ingen aning om men enligt utsago har de kommit en bra bit på väg med bl.a. en Europaturné. Vad vi vet är att killarna har varit här tidigare och det är alltid ett sjukt bra drag när de spelar..

Det är inte bara den ungdomliga entusiasmen som för tankarna till band som The Faces. De står med fötterna djup ner i härlig och souldränkt 70-talsrock ’n ’ roll också.