Mary Gauthier

Mary Gauthier är världens starkaste mest berörande kvinnliga singer/songwriter. Det tycker i alla fall jag. Ingen skriver som Mary. Ingen sjunger som Mary. ingen känns som Mary. Och ingen har så mycket att berätta och dela med sig av som Mary Gauthier.

Som så många bra låtskrivare har Mary Gauthier levt ett liv som skulle kunna vara en sång i sig. Modern lämnade bort henne vid födseln och Mary blev adopterad av ett alkoholiserat par. När hon var 15 stal hon deras bil och drog hemifrån. Hon fastnade i alkohol- och drogberoende. Sin 18-årsdag firade hon bakom galler i Kansas, tills hon blev utkastad ur delstaten.
Några år senare lyckades hon få rätsida på sitt liv och blev nykter. Hon öppnade en restaurang som hon drev i 10 år. Blev öppet lesbisk som 35-åring och skrev samtidigt sin alla första låt. Debutalbumet släpptes kort därpå och fick namnet Dixie Kitchen efter hennes restaurang Till sin förvåning blev hon nominerad vid Boston Music Awards och hyllades för sin personliga skiva.
Restaurangen såldes för att finansiera hennes andra album ”Drag Queens in Limousines” som släpptes 1999. En sådan platta som fick fyra stjärnor i Rolling Stone Magazine och öppnade dörrarna till folkfestivaler över såväl USA som Europa.
Hon har spåtts ta över manteln efter Johnny Cash. Hennes styrka och sårbarhet har jämförts med både Bruce Springsteen och Steve Earle. Mary Gauthier är helt enkelt något alldeles speciellt. Så speciell att både George Mikael och Mike Farris valt att tolka hennes klassiker ”Mercy Now”.
Sen har hon fortsatt ge ut fina skivor men alltid dragit sig för att ge ut den liveskiva som så många frågat efter. Men nu känner hon sig redo – och hon har rätt. På Live at Blue Rock kommer hon till sin fulla rätt. Det var värt all väntan.
Ett dussin omtumlande låtar som svider, bränner, skär, sotar och sticker. Sånger om livets goda, men framförallt onda sidor. Den brutala ärligheten har blivit lite av ett kännetecken för Mary Gauthier. Hon väjer inte för sanningen, som det brukar heta, och ibland är det nästan svårt att uthärda dem. Som i ”Blood is blood” om modern som lämnade henne och ”Drag queens and limousines” om vad hon hamnade i för miljö efter att ha rymt hemifrån och ”I drink” om hur hon löste sina problem.