Cordovas

Det finns folk som på fullt allvar hävdar att Cordovas är världens bästa band. Och det är inte omöjligt att de faktiskt har rätt. Varje gång man upplever Cordovas förbluffas man av den rastlösa energin, samspelet och viljan att skapa musik som förenar medvetenhet om tradition med ständig oförutsägbarhet, precision med improvisation och ett starkt kollektiv med stora, enskilda personligheter. Med nya, starka plattan ”That Santa Fe Channel” i bagaget återvänder Cordovas till Skandinavien i mars 2019, efterlängtade av många! 

Med låtar som går direkt på knock och en stämsång man inte hört sedan 70-talet släppte ”projektet” Cordovas en skiva helt själva 2012, som få fick höra och ännu färre fick se live. De tusen skivorna som trycktes sålde slut omedelbart på den en enda turné bandet genomförde och vi var en hel del nyförälskade fans som med sorg förstod att det nya favoritbandet egentligen inte finns och att det förmodligen aldrig kommer bli ett band som man kan få uppleva och följa. 

Men så helt plötsligt börjar ett rykte spridas om att det är ett Cordovas ute på de amerikanska vägarna, som är helt hysteriskt bra och som vi bara måste lyssna in. Det visar sig att den tre år långa trädan bara har varit den tid som det musikaliska geniet och bandets ledare Joe Firstman behövt för att kunna bygga vidare och slutföra visionen om att skapa världens bästa band. 

Den slutsålda debutplattan trycktes upp på nytt och gavs ut i Europa 2017. Pressen och publiken jublade och sedan dess har Cordovas kört på med full styrka. Ett band som är i ständigt utveckling, som trots unisona hyllningskörer vägrar slå sig till ro. I Cordovas finns en samling starka personligheter som på något sätt lyckas förenas i ett urstarkt kollektiv. Briljanta solon finns det utrymme för bara om det stärker helheten och flummiga, improviserade instrumentalpartier kan man kosta på sig om de tillför något till grupparbetet. Cordovas är en väloljad maskin som hittat en underbar balans mellan precision och galenskap. 

2018 skrev Cordovas skivkontrakt med ansedda bolaget ATO och albumet ”That Santa Fe Channel” öppnade många nya dörrar för bandet, framför allt hemma i USA. Det är med andra ord ett band på väg uppåt som nu kommer tillbaka till Europa och Skandinavien för att möta nya och gamla vänner!

East Nashville Americana rockers Cordovas are taking their place amongst the musical lineage of cosmic country greats like Gram Parsons, Americana poster kids Uncle Tupelo, the New Riders of the Purple Sage, and the early roots-rock of Little Feat. Led by Joe Firstman, the band is set to release it debut album That Santa Fe Channel on Aug. 10. Produced by The Milk Carton Kids’ Kenneth Pattengale, it’s a collection of songs anchored with electric guitars, rhythms and grooves that usher the songs along, mellifluous pedal steel, and sweet, sweet harmonies.

Av NPR Music

”Man tar en del Laurel Canyon – LA 1969, en del The Band – Woodstock 1970 och en del Grateful Dead – San Francisco 1971. Det är ett av rockhistoriens mest magiska recept som tusentals band försökt koka sin egen soppa av och som lika många har misslyckats att få tillnärmelsevis lika välsmakande som originalen. Fram till nu. Cordovas visar med till synes obegränsade musikalitet och hundraprocentig feeling att det är skickade för att förvalta och utveckla amerikana-musikens kanske allra ädlaste och finaste arv.”

Av Nils Hansson, DN

Joe Nolan

Kanadensaren Joe Nolan blev ett namn för den skandinaviska publiken genom två längre turnéer och två hyllade album 2012 och 2013, ”Goodbye Cinderella” och ”Tornado”. Trots sin ringa ålder imponerade han stort med sitt låtskriveri, sin stora röst och enorma scennärvaro. Och sedan försvann han. Flera år präglade av skivbolagstrassel, depressioner, tvivel och överdriven alkoholkonsumtion följde innan Joe under 20128 fick ordning på livet och karriären igen. Nya plattan ”Cry Baby” har hyllats stort på hemmaplan och nu återvänder Joe Nolan äntligen till Europa och Skandinavien för en lång turné som support för Cordovas. Efterlängtat av många!

När Joe Nolans debutalbum ”Goodbye Cinderella” släpptes i Europa 2013 hade han knappt lämnat tonåren bakom sig och ändå lät han som en gammal man. Röst, låtskriveri och sättet att ta sig an sin publik – allt vittnade om en artist och människa med lång erfarenhet och stor mognad. När han turnerade i Skandinavien som en del av ett singer/songwriter-paket med Chet O’Keefe och Johan Örjansson tog han publiken med storm. 

Året därpå kom ytterligare ett briljant album. ”Tornado” var precis som föregångaren producerad av den mästerlige gitarristen Colin Linden och stärkte Nolans position ytterligare. Och nu började det hända saker på hemmaplan också. Joe plockades upp av ett större skivbolag med storslagna planer och skyhöga ambitioner. Som inte riktigt delades av Joe och så småningom rann allt ut i sanden. 

En tung period följde, i det privata såväl som det professionella livet, med kärleksbekymmer och depression som följd. Under en period valde Joe att mest spela hemma i Edmonton och fokusera på att skriva låtar och förra året (2018) var han äntligen redo att ge ut ett nytt album. 

Under inspelningen av ”Cry Baby” valde Joe Nolan att själv koppla ett fullständigt grepp över processen. Att helt enkelt bara lita på sig själv. Med lite hjälp av vänner förstås. Och resultatet blev ett ohyggligt starkt och personligt album. Joe berättar sin historia, rakt och rättframt. Brutalt ärligt om sina egna tillkortakommande och problem, men skivan speglar även ett helande och visar på en väg framåt. 

”I’m feeling as if I’m becoming much more myself, and being true to who I am”, ´säger Joe. ”I have become a better listener and I have less fear of what people think. I am doing what I love, making music, and if I can continue to do that then for me, that’s success.” 

Vi är många som glädjer oss åt att Joe Nolan är tillbaka i god form, rent av starkare än nånsin och vi önskar honom varmt välkommen tillbaka till Skandinavien!

​”Nolan is raw talent through and through.”

Av No Depression

​”The Edmonton singer-songwriter will try to sweep you off your feet with his woozy ditties, groggy vocals and lyrics about the rush of lust, the vagaries of love, and late-night/early-morning drives.”

Av Edmonton Journal