Fredag 20/4 – The Deep Dark Woods + Kacy & Clayton + Trapper Schoepp

The Deep Dark Woods:
Det mörka, den alltid suggestivt makabra skönheten i melodierna och de krypande, lockande, nästan febriga texterna som kryper under huden. Med ljuvligt vackra låtar som befolkar gränslandet mellan saga och skräck, där har Deep Dark Woods markerat sitt alldeles egna revir bland Americana-musikens största. Så kanadensare de är.
Ryan Boldt och hans band ger sig ut på en odysseé i ett landskap där gränserna är utsuddade, där den amerikanska sångboken skrivs om, blad för blad.Han är en surrealistisk sagoberättare, en magiker och en cirkusdirektör, en domptör. Bandet är tajt och säkert, och invaggar oss ömsom i falsk trygghet av igenkänning för att sen dra med oss in i mörka snår av melodier, ömsom behagligt i en säker famn, en vaggvisa i rocktappning, en ballad.

Präriens gräs rasslar, tonerna blir högre, vi vävs in i ett drömtyg. I journalistiska termer placeras bandet väldigt ofta i det spännande gattet mellan Nick Cave och Neil Young, där händer det någonting väldigt speciellt. Mötet av genrer, som skapar sin egen logik.
Det finns inga gränser för Deep Dark Woods trollbindande musik. Inga regler, ingen annan logik än musikens egna.

Efter fyra ganska turbulenta år, bestämde sig Ryan och bandet för nästa kapitel. Deras senaste och femte album, ”Yarrow” kom i höstas och med det i bagaget kommer Saskatoons snyggaste sound tillbaka till Skandinavien.
Det kan vara ballader, folksånger, blues eller country. Ett lapptäcke av skönhet sytt med en och samma tråd och som hålls ihop av en gemensam inneboende kraft.
Av Staffan Solding på Rootsy.nu
“a timeless, organic sound. It feels weather beaten and worn in, like
a great album from the Band
Av Billboard

Kacy & Clayton:
:”Strange Country” hette förra plattan. Och det är ett kul men väldigt förenklande sätt att presentera duons musik.
Kanske senaste album-titeln “A sirens song” är lite mer rättvisande. Inte helt oväntat är den proddad av Jeff Tweedy, som snyggt låtit deras sound styra och inte klåfingrat till det på något som helst vis.
Bandet kastar lyssnaren mellan genrer och epoker i pop och rockmusikens mest gyllene ögonblick.
Kusinerna från Saskatchewan har ganska nyligen hamnat på den övre sidan om tjugo-årsstrecket, men musiken de levererar är så tidlöst spännande att det där med ålder och siffror blir totalt ointressant.
Kacy Anderson sjunger rakt in i själen, naket och rent. Melodierna styr och tempot är ofta stillsamt.
`Folksy`är en passande benämning på den musik duon bjuder på. Men det stannar inte där. Det är arrangemangen, de spännande vändningarna och tvära svängarna som lyfter detta ett snäpp över många liknande band.
De började spela för att hitta sina egna musikaliska rötter och båda har en faiblesse för sk. “Murder ballads”. Men oftast handlar deras texter om de osjungna vardagshjältarna, hemmafruarna, mammorna, och de män och kvinnor som byggde landet där de bor.
Live har de redan fått ett fantastiskt rykte hemma i Kanada och så även i USA.
Det här bandet ska vi hålla ögonen på, för det gör redan många av deras namnkunniga kollegor. De får mängder av förfrågningar att turnera med alla möjliga, så missa dem för sjutton gubbar inte nu!

Trapper Schoepp:
Trapper Schoepp och hans band The Shades, har gjort sin egen variant av “Northern Soul” där uppe i Michigan i 10 år nu.
Milwaukees bästa export (Pabst Blue Ribbon inte undantagen) släppte i fjol konceptalbumet “Bay Beach Amusement Park” och att göra en låt om Elvis Presleys favorit-karusell “Zippin Pippin” på nämnda nöjesfält är inte bara roligt genialt, det är helt i linje med bandets hela sound och idé.
Att servera sin publik en helt sanslös mix av poprock med lika delar känslan av sorglöst strandliv och sena, heta klubbkvällar, är en dans på slak lina som de behärskar hela vägen.
Visst finns där Americana-element, men mest hörs ett av Jerry Lee Lewis gamla misshandlade pianon med raketbränsle på tangenterna.Och den där rena, ungdomliga spelglädjen som vissa artister har kvar livet ut, andra inte.
Det här bandet inbjuder till dans på borden och rödkindad upphetsning på dansgolvet.
De lockar till mer än “stamp med foten” och lite loj knäböj vid bardisken.
Tänk mer “baklänges-saltomortaler”, en vild polka och spagat.
Och såklart finns där koklocka. För just som en tror att en hittat kärnan i deras sound, överraskar de och levererar en bombastisk låt som “Settlin´or sleepin´around”.
Vänta bara tills du hör dem live, då sveps alla tvivel om eventuella överord, bort.
Trapper har lirat med såväl Jayhawks som med The Wallflowers, så där nånstans ligger en del av storheten.
Bredden som imponerar men samtidigt med en tråd i musiken, lika rubinröd som hans farfars gamla Mercedes Benz från 1964, som Trapper och brorsan Tanner, sjunger om på spåret “ Run engine, run”.
Live är detta en upplevelse som kommer hamna i 10 i topp-arkivet av årets konserter. Var så säkra!