Ingen sommar i Hwitans Trädgård utan Doug Seegers, det här blir femte gången.
Sedan den magiska kvällen vårvintern 2014 när Doug Seegers medverkade i Jills Veranda, har hans liv ändrats totalt. Från att bara ha spelat på gatorna i Nashville är han nu en stjärna i Sverige. Som sålt platina av sitt debutalbum, legat högt på försäljningslistorna med uppföljaren ”Walking On The Edge of the World”, duettalbum med Jill Johnson, julalbum och nu senast en hyllning till idolen Hank Williams. Han har gjort omkring 300 konserter och praktiskt taget alla har varit utsålda. Allsång på Skansen, Bingolotto, Sommarkrysset och Moraeus med mera är några av de TV-program som Doug gästat.
I april 2018 var Doug Seegers i Los Angeles och spelade in ett nytt album med den högt respekterade producenten Joe Henry. Nya plattan släpps via BMG Music i hela världen i september. Samtidigt är det dags för den amerikanska utgåvan av självbiografin ”Going Down To The River” (släpptes på svenska i november 2017).
Sannsagan om Doug Seegers har berättats många gånger. En Askunge-saga med alla de klassiska ingredienserna. Hade historien om uteliggaren i Nashville som blev en firad stjärna i Sverige berättats i en Hollywoodfilm hade man avfärdat den som icke trovärdig och överdriven, men i fallet Doug Seegers kan man utan tvekan säga att verkligheten överträffat dikten.
Men lika anmärkningsvärt, häpnadsväckande och smått mirakulöst är hur Doug Seegers kom upp till ytan som en till synes rutinerad, synnerligen kompetent och i högsta grad inspirerad sångare, låtskrivare, musiker och artist. I studion och på scen. För att inte tala om alla andra situationer som hör artistlivet till. Doug hanterar intervjuer, TV-inspelningar, skivsigneringar och fotosessions med upphöjt lugn och en alldeles självklar professionalism. Det är precis som han inte gjort något annat i hela sitt liv. Då ska vi komma ihåg att det inte ens gått fem år sedan han bestämde sig för att bli nykter och få ordning på sitt liv.
Det är också förbluffande är att följa hur Doug Seegers växer som människa för varje dag som går. Livet som uteliggare satte såklart djupa spår. Självömkan ligger inte för Doug. Han tycker inte själv han levde ett hårt liv, men ändå hade det ett pris. Redan den första tiden efter ”Going Down To The River” hade exploderat, fungerade Doug utmärkt som artist. På andra plan märktes det tydligt att han var trasig. Minnet, både det korta och långa, var det inte mycket bevänt med. Utanför scenen var han ofta rastlös och ofokuserad. Han hade väldigt lite koll på världen utanför musiken och valde ofta att avskärma sig när han blev överväldigad av nya intryck. Men läkeprocessen är igång och det går framåt med stormsteg. Minnet har blivit betydligt bättre och förmågan att möta omvärlden utanför musiken är nu direkt anmärkningsvärd. Doug är inte bildad i klassisk mening. Han tillbringade inte så mycket tid i skolan och han läser ogärna böcker. Men bildning och intelligens ska inte förväxlas och Doug är definitivt en intelligent människa, som utvecklas snabbt och lär sig hantera sin nya verklighet.
Som låtskrivare och artist knyter Seegers an till en klassisk tradition i den amerikanska södern. En tradition där gränserna mellan country, soul, rock och blues är osynliga eller i alla fall otydliga. Man skulle mycket väl kunna föreställa sig Doug Seegers skriva låtar med Dan Penn och Spooner Oldham i Muscle Shoals eller med Chips Moman i Memphis. Låtar som Aretha Franklin eller Elvis Presley skulle kunna få hits med. Han skulle utan vidare kunnat hänga med Tony Joe White i Georgia eller med Waylon och Willie i Nashville.
Men så blev det inte. Det vet vi med bestämdhet även om delar av Dougs historia fortfarande är lite oklar. Han hade ett band i New York på 70-talet som spelade in en singel, var I Austin en kort period samma årtionde och spelade med bland andra Buddy Miller, men i övrigt gjorde han inga direkta musikaliska avtryck. Efter perioden i Austin jobbade han som snickare och bildade familj. Därefter tar en lång och dimmig period vid. En tid som kan beskrivas som en nedåtgående spiral med sprit och droger som till slut ledde till ett liv som hemlös i Nashville. Innan Magnus Carlsson och Jill Johnson snubblade över Doug hösten 2013 och vändningen kom, när svenska folket tog honom och ”Going Down To The River” till sig.